Minnena
bara strömmar igenom huvudet på mig när jag skall försöka
skriva ner
några av dem. Jag har ju varit med så länge och
engagerat mig så mycket
i hunderiet och Svenska Boxerklubben. Ändå
skall jag försöka få ordning
på tankarna och orden.
Min första kontakt med Boxergruppen fick jag i början av år
1966.
Vi hade en söt och trevlig boxertik
som vi ville ta
valpar på och kontaktade då Boxergruppens kansli för avelsrådgivning.
Det slutade med att vi köpte en hanvalp av en uppfödare som var
aktiv i klubben
och som fick oss att delta på en valputställning
i Råsta park.
Jag
tränade och tävlade bruks med denna hane under de närmaste åren.
Tillsammans med Lasse Gustafsson, Stickan Wadell, Axel Hansson tränade jag
bl a sök för Staffan Nordin och Tom Lindell på Solna-Sundbybergs
brukshundklubb.
Vi blev uppflyttade till Högre klass både i sök
och spår faktiskt.
På
klubben fanns även Stina Ternvall, dåvarande sekreteraren i Boxergruppen,
som det då hette. Vi gick ofta hundpromenader och pratade boxer.
Tyvärr dog hennes båda boxrar med fjorton dagars mellanrum,
den
ena i leukemi och den andra i sviterna av ett ormbett.
Hon skaffade sig sedan
en schäfer, Pjerrings Fokus.
Boxerfolket
höll till på Solna-Sundbybergs Brukshundklubb, så man lärde
känna
många av de stora boxerprofilerna. Åke och Gunnel
Lindström, Åke Hedhammar,
Harry "Bagarn" Karlsson, Åke
Stentoft, Kalle Johansson, Hoffmans,
ja de flesta av de aktiva fanns där
ibland.
Min Patrik mådde inte så bra och en undersökning
visade att han hade artros i alla leder.
Han hade alltid varit lite instabil
i humöret och det behövdes inte mycket för att
man skulle mista
hans förtroende. Det räckte med en halv sekunds fördröjning
vid en korrigering (i form av ett NEJ)
vid ett felbeteende för att han
skulle bli ångestfylld
och rädd. Sedan tog det en månad
att bygga upp förtroendet igen.
Han hade inte fyllt tre år när
vi var tvungna att ta bort honom. en hund med så mycket ångest i sig
måste må väldigt dåligt.
Birgit
och Sören Tiback hade valpar just då så vi tog kontakt med dem
och fick
köpa en tik av dem, Drabant Pace Keeper, en fantastisk tik,
signalsäker och stabil i psyket.
Hon blev sedermera vår stamtik
och jag fick mina grunder i uppfödandets
svåra konst av familjen
Tiback. De ställde alltid upp med sin kunskap och
med goda råd
i ur och skur, dygnet runt.
Birgit
och Sören var mycket aktiva i Boxergruppen och år 1969 kontaktades
jag av
Ragnar Borgefors som frågade om jag hade lust att hjälpa
till i utställningskommittén.
Kommittén bestod av Börje
Åhs, Karl-Erik Johansson, Gunnar Hoffman och Bo Östlund.
Svenska
Boxerklubben hade just fått tillstånd att anordna officiella utställningar,
så det var en massa pappersarbete som skulle göras.
Jag hade
ju inte precis lärt mig att föra protokoll och göra annat sekreterararbete,
men hur det var så lärde jag mig.
1972
valdes jag till avdelningens sekreterare. Det var en intressant om än
strävsam
tid. Som läromästare hade jag Carl-Eric Johansson
som var suverän på det här med papper och paragrafer.
Min
nyfikenhet och mitt intresse för djurs beteenden förde
mig in på
korningens mysterier tillsammans med Sören Tiback och Tage Liifv.
Samtidigt
vaknade ett intresse för att ta vara på all den information som kennelklubben
formligen överöste kansliet med, men som ingen gjorde något
åt.
Ingen är fel att säga, Astrid och Carl-Eric Johansson
på kansliet hade 1970 gjort en genomgång av registreringshandlingarna
och redovisat sin statistik i Boxerbladet -
men det gav liksom inte uppfödarna
någon information i detaljer som var vägledande i deras arbete.
Tanken
på en årlig redovisning av registreringar och resultat föddes.
Vi
var ett gäng idealister Astrid, hennes grannfru Mia Renntun och jag själv
som påbörjade en research för Boxerkrönika nr 1, 1973,
den vita. Maud Persson
hjälpte till med att skriva hela avelshundsavsnittet.
I spåren av den vita följde så den
röda Boxerkrönikan
där vi även ville återge de aktiva uppfödarnas avelsarbete
mellan 1966 och 1974. Nu fick vi även hjälp av Helge Randa, som
satt en hel månad, dagtid,
på Svenska kennelklubbens kansli och
skrev av alla tävlingsresultat - kullvis -
så att vi kunde få
med det officiella resultatet per kull i uppfödaravsnittet.
Nästa
projekt var den blåa Boxerkrönikan, men av familjeskäl var jag
tvungen att
avbryta detta och överlämna slutförandet till en
arbetsgrupp ledd av Annika Issjö.
Allt hunderi avstannade för några
år, men så saknade jag kompisarna och atmosfären
i Boxerklubben
varför jag deltog på årsmötet, tror det var 1980. Återigen
blev jag invald
i styrelsen och gjorde en ny start bl a med datakommittén
tillsammans med
Sven-Einar Holmsten och Sören Tiback, testet av Anders
Hallgrens mentaltest
tillsammans med Sören Tiback, Helge Randa och Tage
Liifv och organisationsförändringen tillsammans med Nisse Molin.
En
hemsk boxersjukdom gjorde entré från England. PA-spöket visade
sig i början
av 80-talet. Seriösa som boxerfolket är, ville
man naturligtvis förhindra spridning
av denna sjukdom. Pia Lannermalm
och jag turades om att på kennelklubbens
kansli gå igenom varenda
misstänkt anlagsbärare inom 5 generationer, vilket
resulterade
i ett konstaterande att ca 52% av alla registrerade boxer i slutet av 80-talet
var presumtiva anlagsbärare. Men vi har inte ett enda konstaterat fall
i Sverige under
hela tiden och inte heller därefter. Vi har haft en fruktansvärd
tur helt enkelt.
Nu har vi ett annat spöke på gång.
Det är PNP-spöket, en njursjukdom
som även finns hos andra
raser.
Parallellt
med ovanstående aktiviteter påbörjade jag på nytt en form
av resultatåtergivning kallad Boxerpanorama.
Nu hade jag bland andra
hjälp av Gunnel Dardai, som även ordnade en ordbehandlare åt mig.
Det underlättade betydligt. Hon skrev hela avelshundsavsnitten och jag
fick dem diskett och kunde redigera upp allt i min
"dator". Fantastiskt
tyckte jag. Nu behövdes inte Tippex, sax och lim längre - och
inte
suddisar heller för den delen!
Fyra delar hann vi med innan Barbro Rydin tog över 1989,
Barbro
som med sonens benägna databearbetning producerade årsböckerna.
Det är fantastiskt vad ett dataprogram kan prestera,
men tillförlitligheten
beror på den som matar in uppgifterna i programmet och
detta görs
på Svenska Kennelklubben och där skedde
fortfarande en del felaktigheter.
Under
senare delen av 80-talet och till nu har jag mest tränat och tävlat
bruks med mina egna hundar
- så mina klubbverksamheter har avtagit -
dock var jag huvudansvarig för Boxerlägren 1993 och 1994.
Det var fantastiskt att se så många duktiga hundar och förare.
Det viktiga är inte att få en tävlingsklar hund - nej, det
viktiga är att man aktiverar sig med sin hund
med sådant som ligger
naturligt för dem. Det ger en ny dimension på hundägandet.
På sensommaren 2002 började jag på klubbens uppmaning,
att skriva om Svenska Boxerklubbens 40-åriga Historia.
I mars 2003 hade
jag lagt ner tusentals timmar på denna min uppsats.
Som grund hade jag
alla styrelseprotokoll, verksamhetsberättelser, Boxerblad (utom de 6 första),
Svenska Kennelklubbens Jubileumsbok, SKK:s rasdata, Boxerkrönikor och
Panoramor samt årsböcker.
31 uppfödare beställde annonser
på inalles 67 sidor med deras uppfödarhistoria,
27 av de ledande
boxergestalterna skrev sina historier samt lokalområdena berättade
om sina verksamheter.
Tillsammans med register och en historik från
1899-1962 med för boxern
betydelsefulla milstolpar, blev det till slut
392 sidor med ca 600 bilder.
Någon
annan person bantade ner hela manuset
Maya Beike gjorde hela layouten till
boken som senare gavs ut
Hela äran av den boken tog dåvarande ordföranden!
Det
har på senare år varit en del turbulens i Boxerklubben, men nu har
vi återigen
fått en seriös avdelningsstyrelse med boxerns
bästa för ögonen
Hjo
den 1 februari 2008
