1966

blev det läge att skaffa en ny hund och meningen var att Colina skulle få en valpkull
- men vi blev avrådda. Det fanns leveransklara valpar någonstans i Roslagen
så vi for dit och hämtade Patrik.

Det var en gul hane född i november 1965. Patrik var den enda hanen
i en kull av åtta valpar. De var fyra månader gamla
och fortfarande kvar hos uppfödaren.

Patrik växte upp till en gänglig yngling. Han var mycket speciell på så sätt
att han kunde vara mycket känslig (vek) samtidigt som han var mycket tuff och hanhundsilsken
på ett annat sätt. Han var asocial d v s han svarade inte
på andra hundars signaler som ex.vis underkastelse.
Blev han arg på en hund struntade han i om den lade sig på rygg
och underkastade sig - han fortsatte ändå att bita i hundstackarn.
Han bar sig ofta illa åt men bara mot hanhundar.
Tikar älskade han. Han var inte helt säker när det gällde människor heller,
kanske beroende på den isolering från människor som dessa valpar vuxit upp i.
Min äldsta son Bengt var 9 år och hade kompisar med sig hem.
De var inne i den åldern där framtänderna är alldeles för stora i förhållandet till
ansiktet i övrigt och oftast syntes dom. Det hände att Patrik markerade
(stötte med nosen i ansiktet på dem) mot dem. Inte alls trevligt,
men som tur var uppfattade inte kompisarna detta som negativt,
men jag såg ju vad han höll påmed och det gjorde mig osäker på honom
när det gällde barn. Han bet aldrig någon människa.

Trots allt detta var Patrik mycket lättlärd om än mycket känslig. Man fick
ta på sig silkeshandskarna och genom att belöna fram rätt beteenden hos honom
tränade vi in appellklassens alla moment. Det var verkligen en balansgång
för minsta hårdhet eller fördröjning i en korrigering kunde få honom att
fullständigt tappa förtroendet för mig och det tog en månad att bygga upp igen.

Han var dessutom en mycket duktig spårhund och jag fann att spårträning var
mycket intressant och lärorikt. Man måste hela tiden läsa av sin hunds beteenden
för att lära sig att förutse vad hunden var på väg någonstans. Det finns ju massor
av spår i markerna, djurs inte minst och det gäller att vara på allerten och se vad
hunden har i tankarna. Det man snart inser är att hunden har ett fantastiskt luktsinne
och att den kan avgöra exakt vilket spår som är rätt även om man korsat sitt
eget spår med någon minuts mellantid. Fantastiskt!

Blev medlem i Svenska Brukshundklubbens Avelsavdelning för Boxer (AfB) (Svenska Boxerklubben)
vilken stadgefästes på SBK-kongressen 1967

Colina och Patrik nyårsdagen 1967

1967

deltog vi i Bevaknings- och Karaktärsprov med Patrik och Colina
vid Bro-Håbos Brukshundklubb.

På den tiden var man tvungen att klara alla tre momenten - Lukt, Hörsel och Karaktärproven vid ett och samma tillfälle. Patrik klarade alla tre momenten, men Colina missade luktprovet så hon underkändes.

Tävlade appellklass spår med Patrik i maj månad i Södertälje och blev uppflyttad
till nybörjarklassen = dagens lägre klass.
Tävlade sedan nybörjarklass spår i september i Helenelund och blev
uppflyttad till högre klass.

Trots mitt tränande och det " godkända" karaktärsprovet blev Patrik en
problemhund. Vi blev tvungna att lämna ifrån oss en hund och naturligtvis
blev det den trevliga Colina som fick flytta.

1968

Tävlade i högre klass spår (i töad snö) i maj i Helenelund, men sprack på spåret.

På vårkanten började vi träna sök tillsammans med tre andra boxerekipage.
Det var Lasse Gustafsson med Drabant Dacapo, Stickan Wadell med
Djambas Dino och Alfred Hansson med INT U CH Ajax.
Vi tränades av Staffan Nordin och Tom Lindell.
Patrik var skallhund och han lärde sig så fort av våra duktiga instruktörer,
att vi kunde tävla nybörjarklass sök redan i september på Solna-Sundbybergs BK
och vi blev uppflyttade till högre klass med höga poäng trots en nolla på hoppapporteringen - över det smala öppna enmetershindret.
Hela sökgruppen tävlade faktiskt och blev uppflyttade.
Patrik och jag kom trea före Alfred och Ajax som erhöll sitt internationella
Championat den dagen. Man måste ha 7,5 poäng i snitt i nybörjarklass
för att erhålla internationellt championat på den tiden.

Patrik var duktig men mycket svår att förstå sig på. Grabbarna i sökgänget
tyckte att jag hade en jättetuff hund och att jag var för mesig med honom.
Enligt deras mening var det mitt fel att han var så känslig som han var
- men jag visste bättre än så.

Patrik hade haltat på än det ena benet och än det andra benet sedan han
var fem månader. Gick till veterinären titt som tätt, men de hittade inte något.
Problemet tilltog så småningom och vi lät undersöka hela honom.
Det visade sig att han hade artros i alla leder. Det gick inte att operera
eftersom problemet snart skulle vara tillbaka igen - och i alla leder.
Kanske det var förklaringen till hans svårförklarliga beteenden?

Han blev osäkrare på omvärlden och när han började visade ångest även
för mig kunde vi inte göra annat än att låta honom slippa lida.
Tack Åke Hedhammar för ditt moraliska stöd i denna svåra stund.

Att bada gillade Patrik, här i vassen i Åbo skärgård	fast att sola var nog skönare